Hem

Stormakten, baser och ackumulation genom berövande

Raúl Zibechi skriver i den mexikanska tidningen La Jornada om de colombianska militärbaserna som USA kommer att få tillgång till. Målet är varken FARC eller knarkhandeln, utan att befästa USAs position som stormakt och kontrollera de gemensamma godsen: vatten, biologisk mångfald, bränslen och biobränslen, skriver han.

La Jornada, 14 augusti 2009

 När George W. Bush bestämde sig för att återställa den Fjärde Flottan, verkade beslutet vara ännu en pärla i hans pärlarmband av militära aktioner vilka kännetecknade hans administration. Nu när Barack Obama är i färd med att utplacera styrkorna för Södra Kommandot (Comando Sur) i sju colombianska militärbaser, är det möjligt att somliga känner sig besvikna på grund av de fina gesterna som han inledde sina första månader i Vita Huset med. Det är svårt att acceptera kontinuiteten i de båda administrationerna, vilket inte beror på en inneboende elakhet hos de båda presidenterna.
 
Såväl antagandet av Plan Colombia som förhandlingarna för att få använda de sju militärbaserna sker mellan små grupper av ”specialister” och när allt är bestämt får det röstas i de lagstiftande församlingarna, vilka har svårt att göra något annat än att godkänna de redan fattade besluten. Det tillvägagångssättet är redan väletablerat i de nutida demokratierna.
 
Den brasilianska diplomatin, medveten om att utplaceringen av Södra Kommandot går emot Brasiliens hegemoni i Sydamerika, har ställt en obekväm fråga. Om president Alvaro Uribe säger att FARC är väldigt försvagade och nästintill besegrade, hur kan man rättfärdiga tillökningen av den amerikanska militära närvaron? Det finns inget svar därför att målet är varken FARC eller knarkhandeln, utan intensifieringen av den amerikanska kontrollen över kontinenten och förbindelserna till Afrika, vilket utan omsvep förklaras i 2009 Global En Route Strategy, en rapport från Flygvapnet.
 
I Latinamerika och Afrika pågår en vild konkurrens om de gemensamma godsen: vatten, biologisk mångfald, mineraler, fossila bränslen, monokulturer för biobränslen. Den andiska regionen förser USA med 25% av oljan som där konsumeras och Amazonas rikedomar skulle, om man kunde få äga dem, kunna förlänga livet för det försvagade amerikanska imperiet. Det senaste budet från Kinas statliga oljebolag för att få 84% av Repsol YPF visar att kampen för energitillgångarna pågår vilt i Sydamerika. Den andinska regionen är full av gruvprojekt med investeringar från Kanada och USA och är en avgörande plats för konsolideringen av multinationella gruvföretag som letar efter guld och viktiga metaller.
 
Sedan har vi en annan fråga som har att göra med att så ett frö till bråk mellan länderna i UNASUR och Kina, Ryssland och Iran. Men särskilt mellan Brasilien och Kina, som sedan 1990 har en strategisk allians, dvs redan innan Lula kom till makten. ”För 20 år sedan var Kina den tolfte handelspartnern för Latinamerika och handelsvolymen var knappt över
8 000 miljoner dollar, men sedan 2007 har Kina den andra platsen och har ökat sin handelsvolym med 13 gånger och landar nu på över 100 tusen miljoner dollar”, står i Folkets Dagblad (11/8/09). I år har Kina nått positionen som Brasiliens största handelspartner och alltså gått förbi USA. Dessutom har Kina förstärkt sina handelsrelationer med Venezuela, Argentina och Ecuador.
 
Att kontrollera handelsvägarna där dessa varor transporteras är ett icke-förklarat mål för Södra Kommandots militära utpostering. Både Vita Huset och president Uribe har sagt att det inte handlar om amerikanska militärbaser på colombiansk mark utan ”bara” användningen av inrättningarna. Det bör dock påminnas om att kalla krigets begrepp ”militärbas” inte är operativt längre. De enorma mänskliga anhopningarna och apparater, fasta och mobila, har blivit föråldrarde tack vare den nya teknologin, men framför allt på grund av de nya målen som Pentagon har satt upp. Dessa mål handlar om kontroll på distans och avskräckning, istället för direkt intervention, vilken lämnas för undantagsfall. Detta görs genom att underhålla goda realtioner med de regeringar som tillåter lätt och snabb tillgång till inrättningar där man kan skicka bataljoner ifrån på bara några timmar.
 
En tredje fråga är förändringarna i det kapitalistiska systemet under de senaste tre decennierna som har gett finanskapitalet en framträdande roll. I mitten på 70-talet skedde en förändring som var svaret gentemot offensiven som de ”farliga klasserna” bjöd på för att få kontroll över kapitalet. Förändringen bestod i att gå ifrån det produktiva kapitalet till finanskapitalet, systemet överger den breda produktionen – som kärnan i ackumuleringen – för ackumulering genom berövande, ett begrepp som myntats av geografen David Harvey. På det sättet har formen för ackumulering vissa likheter med den ursprungliga ackumuleringen som Marx studerade i kapitalismens begynnelse.
 
På rakt språk betyder detta: stöld, berövande, beslagtagande. Det går hand i hand med att överge idén om välfärdsstaten, det största försöket som systemet har gjort för att integrera och kontrollera dem som är i de lägre skikten. På samma sätt och av samma anledningar förlorar den liberala demokratin sin dragningskraft, eftersom utan välfärdsstaten, kan den inte längre garantera att de från de lägre skikten inte revolterar. Vi har en kris i integrationsmekanismerna, kris i de politiska partierna, i fackföreningarna, i demokratierna vilka hädanefter bara är regimer med val som ger makthavarna en viss legitimitet.
 
I Sydamerika är det två projekt som har som mål att måla om kontinenten uppifrån: hård kontroll över de lägre skikten av befolkningen och beslagtagande av de gemensamma godsen. Det är två sidor av ett och samma projekt som syftar till att på obestämd tid förlänga stormaktsdominansen. Det är därför militärbaserna blir fler och man söker förvandla Colombia till den huvudsakliga plattformen för stormaktskontrollen. Att komma ut från det tillståndet är oumbärligt och brådskande därför att det är folkens överlevnad som står på spel. Det är nödvändigt att fördjupa den regionella integrationen och stoppa fler militärbaser. Men det måste också brytas med logiken att ackumulera genom att stjäla, något som i vår kontinent endast Kuba har lyckats med.
 
Av: Raúl Zibechi
 
Översättning: Joanna Castro Echeverri