Tranås-Posten: I en nästintill total medieskugga växer misären för en stor del av den colombianska befolkningen. I ett Colombia med fyra miljoner internflyktingar, mord på fackföreningsaktivister, förföljelse av oppositionella studenter och en ständig konflikt med gerillarörelser som FARC, hamnar de fattiga oundvikligen i kläm. Omvärlden måste sluta blunda för den colombianska regeringens brott mot mänskliga rättigheter.

Mediernas begränsade bevakning, ofta i form av notiser kring konflikten, med kidnappade politiker i fokus, utgör den starkaste faktorn till varför Colombia ofta betraktas som en fullgod demokrati. Pressen mot landets regering är alltför slätstruken.

Internationellt stöd till de drabbade, främst genom fokus på brotten mot mänskliga rättigheter, utgör den viktigaste garanten för trygghet – till exempel för personer som hotats på grund av deras fackliga eller politiska aktivitet. Därför har Sverige, genom EU som ju styr svensk utrikespolitik, ett stort ansvar. EU bör se över sina ekonomiska relationer med Colombia med fokus på situationen för den fattiga befolkningen, i stället för på storföretagens intressen. Det är den mest effektiva vägen.

Enligt Colombias Juristkommission har 11 292 personer dödats eller försvunnit under president Alvaro Uribes första mandatperiod. Staten är ansvarig för 75 % av dessa brott. Kopplingarna mellan Colombias politiska elit och paramilitärerna (AUC) är tydliga – den före detta utrikesministern Maria Consuelo Araújo fick till exempel avgå på grund av hennes brors kopplingar till samma organisation.

För brott begångna av paramilitärer råder i stort sett total straffrihet. Det som kallas för en ”avmobilisering” av dessa grupper liknar mer en ”legalisering”, där de anklagade ges korta straff i utbyte mot att de lägger ned sina vapen. Detta sker helt utan hänsyn mot offren som drabbats och deras krav på upprättelse och rättvisa. Man har dessutom sett att paramilitära grupper har återuppstått när det statliga stödet till dem som ”avmobiliserats” har upphört. Sammantaget sker alltså ingen förändring, mer än att de skyldiga undkommer straff.

Ett flertal krav måste ställas på EU när det gäller dess relationer med Colombia. För det första måste förhandlingarna om handelsavtal med landet (det så kallade Andiska handelsavtalet) frysas. Det är en tydlig signal till den colombianska regeringen. Att se till att handelsrelationer har fokus på mänskliga rättigheter är effektivt då avtalen tenderar att vara mycket gynnsamma för den politiska eliten. Välbehövlig press sätts då på landets toppskikt att se till att en process i rätt riktning sätts igång. Först då kan förhandlingarna återupptas.

Viktigt är också att avtal av den här sorten gagnar utvecklingen för hela det colombianska folket – alltså inte storföretag som söker tjäna stora pengar på bekostnad av människor utan makt. Fokus bör därför ligga på småböndernas utveckling, den grupp som just nu utgör en stor del av de tidigare nämnda internflyktingarna. Dessa har under lång tid fördrivits från sitt land och sina gårdar till förmån för, bland annat, storbolagens oljepalmplantage. Småbönderna måste få upprättelse.

Till sist måste EU, i egenskap av sin storhet på den politiska kartan, sätta press på USA att upphöra att stödja konflikten genom det så kallade Plan Colombia. Det är också viktigt att USA, likt EU, inte ska ratificera nya handelsavtal så länge Colombia fortsätter att bryta emot mänskliga rättigheter.

Ett Colombia i fred kräver aktiva åtgärder ifrån omvärlden.  

Fredrik Andersson
Ung Vänster Tranås

Jens Holm
EU-parlamentariker (v)

Publicerad i Tranås-Posten, 9/1-08

www.tranasposten.se